KONSTNÄRLIGT ARBETE

Jag är intresserad av konst som frigörande kraft och förändringsarbete. Är särskilt intresserad av demokratifrågor, makt och perspektivförskjutningar i arbetet som scenkonstartist, storyteller och kulturproducent.

Projektet ”Det faller en dröm” var ett demokratiprojekt i Rinkeby under två år (1998-2000). Projektet riktades till ungdomar på glid som fick möjlighet att skapa konst istället för att vara på ungdomsfängelse eller på drogrehabilitering. Resultatet blev en långfilm som visades på Kulturhuset i Stockholm. Min roll var projektledare och producent.

Har sedan 2003 producerat, skrivit manus, regisserat, koreograferat och medverkat i egna produktioner med målet att skapa tillåtande kollektiva processer i alla konstnärliga funktioner.

Samarbetspartners har bl.a. varit Lena Einhorn, Maria Stiernborg, Sandra Medina, Josefin Hinders, Catherine Parment, Masoud Shahsavari och Voula Kereklidou.

Är van vid att producera projekt från ax till limpa. Processen från idé till finansiering, publikarbete, möte med referensgrupper, marknadsföring och det konstnärliga arbetet på golvet tillsammans med ett konstnärligt team fram till mötet med publiken.

Har även arbetat med dessa teman i egna projekt i samklang med teman som mänskliga rättigheter, HBTQ, rasism och antisemitism.

Under 2011-2013 togs en Master, Nya Performativa Praktiker, på UniArts – DOCH i Stockholm. Forskningsfrågan hur ”Hur påverkar skam performativa praktiker”, detta utifrån både den filosofiska och sceniska aspekten. Sedan dess har arbetet fördjupats med individuella, kulturella och nationella självbilder fortsatt och i konstnärliga verk speglat hur de påverkar vår vilja att förändra eller cementera våra liv. Är intresserad av hur självbilden begränsar eller stimulerar vår förmåga att drömma om nya verkligheter och förändring.

I en rasande fart har industrierna slimmats med hjälp av robotar. Arbetarna har förflyttats in i ett prekärt samhällsbygge där många står utan jobb och i värsta fall även motivation till att ens söka ett sammanhang. Individualismen pikar. På sätt och vis även inom scenkonsten då den fasta ensemblen även kommit i kläm. Fria aktörer har fått svårt att skapa gruppteater med fler än tre artister.

Längtar så efter att ta plats i olika projekt och att få berikas konstnärligt i samarbete med nya konstnärer, regissörer och koreografer.

Jobbar just nu även med en berättelse om judiska överlevarföräldrar som efter befrielsen från koncentrationsläger blev invandrare i Sverige. En berättelse som skildrar hur familjen integrerades/ assimilerades in i det svenska samhället 1945 och framåt.

Under de senaste åren har skådespeleriet stått i fokus med klassrumsföreställningarna Syskonkärlek, Mamma och Dr Mengele hade blå ögon, samt två monologer Röda Rummet i regi av Anna Wallander på Strindbergs Intima Teater och pjäsen ”Wilhelm Edstetd, Karolin och man” som spelades på Hamn Museum i Nacka.

Mellan föreställningarna 2003-2010 producerade och medverkade jag i fyra föreställningar på Hörsalen, Kilen och Unga Klara samt turnerade med Riksteatern 2011.

PAPPA en föreställning om män av och med 8 döttrar, MAMMA ett drama av och med 8 döttrar, regi Catherine Parment. Living Room, regi Lena Einhorn, en föreställning baserad på ett möte mellan en judisk och en palestinsk skådespelerska Mira Awad. Pjäsen blev en fredsuppgörelse i mikroformat med huvudfokus på hur skör tillit och förtroendebyggen kan te sig när en både relaterar på individ nivå och samtidigt agerar representanter för sina kulturella identiteter.

Lena Einhorn och jag har efter Living Room skrivit ytterligare två pjäser. Anna och Sigmund (Freud), en pjäs om en far dotter relation utöver det vanliga. Sigmund analyserade sin egen dotter och Moderland, en pjäs om två ryska kvinnor som blir ofrivilliga hjältar. Kvinnorna är poeten Anna Achmatova och journalisten Anna Politkovskaja vars yttrandefrihet begränsas i två olika tidsåldrar, i två olika systemskiften men i samma land. Deras utopier och drömmar blir kidnappade av två olika makthavare, Stalin och Putin som båda använder det nya systemet för ytterligare en totalitär världsordning.

Om det går att drömma sig ut, berätta sig ut ur en begränsande världsordning är jag tveksam till men kanske kan en synliggöra en icke berättad historia genom att gestalta drömmar i ord, bild och rörelse.